Alarmet på mobilen ringer. Vänder mig om och slumrar till. Rösten i huvudet maler: Det är dax att bestiga Mount Everest. Mödosamt får jag upp ögonen. Etapp ett. Check. Benen över sängkanten. Etapp två. Check. Sätter mig upp. Etapp tre. Check. Reser mig upp. Mål. Hurra jag lyckades. Nu är det bara resten kvar. Överleva dagen.
Ungefär 5% av Sveriges befolkning lider av Dystymi. Sjukdomen ger ”mildare” symtom än vanlig depression. Sjukdomen kan uppstå av en otrygg uppväxt med obehandlad trauma. Diagnos ställs när symtomen har varit ihållande och oförändrade i minst två år. Ett vanligt beteende är att dra sig undan allt socialt umgänge. Vardagliga sysslor är svåra att genomföra. Sjukdomen ger minskad livskvalité och ökar risken att få en depression ovanpå dystymin.
Jag har skapat X-tid. Det innebär att jag avsätter tid bara för mig. Syftet är att fylla på energi. Då lägger jag alla måsten, borde, krav och allt annat på hyllan. X-tiden fyller jag med läsning, skrivandet, promenader, balkonghäng. Under de timmarna prioriterar jag stenhårt. Mina barn och sambo når mig. Allt annat får vänta
Det uppskattas att människan tänker 60 000 till 80 000 tankar per dygn varav 95% av tankarna upprepas från dagen innan. Uppskattningsvis är 60-70% av tankarna är negativa. Det är lätt att tro att tankarna är sanningar när sjukdomen visar sitt fula tryne. Då använder jag en strategi där jag ber Mr. Depp sätta sig i ett hörn och vänta tills jag har tid med honom. Ibland får han det utrymme han önskar. Snabbt tackar jag för besöket och ber han lämna mig.
Vid varje tillfälle negativa tankar får fäste ökar risken att jag insjukna i en vanlig depression. Då sjunker jag längre ner än andra. Det krävs hårdare ansträngning för mig att komma tillbaka. Det tar längre tid än för andra. Alla har vi olika förutsättningar att hantera vardagen. Samtidigt har vi en skyldighet mot oss själva att skapa en tillvaro som känns meningsfull.
Lämna ett svar