Då var det fredag och denna vecka funderar jag kring om jag lever i verkligheten eller i en utopi. Det mest naturliga är att tro att det liv vi lever är verkligheten, men är det verkligen så? Vad jag menar är att det finns saker som distraherar oss, intryck som påverkar oss negativt, tankar som förstör vårt fokus.
Det där med socialt small talk har jag aldrig förstått mig på. Substanslöst prat som
inte leder någonstans. En massa ältande kring det som varit. En massa tycka synd om.
Vad man har ätit till middag. Vad någon gjort eller inte gjort. Vart någon tänker resa eller någon har varit på semester. Hur jobbigt det är med alla helger som måste planeras och allt som ska göras osv. Ett ständigt jämförande med andra. Känna att man inte är intressant. Jakten på att vara som alla andra. Behovet att visa upp en status. Inte undra på att vi blir stressade. Det kanske finns någon som kan förklara för mig var substansen och vinningen ligger i sådana samtal. Jag har inte förmåga att förstå det.
Det tar fokus från Nuet och min medvetna närvaro, jag tappar vad som händer här och nu. Jag mister förmågan att se den verklighet som jag faktiskt lever i. Min förmåga att förändra försvinner om jag lever i en utopi som inte existerar eller kommer att existera. Hur förhåller du dig till livet om du stängt av verkligheten? Inte konstigt att livet blir besvärligt och omöjligt att acceptera. Du vill påverka någons beslut eller brist på beslut. Du vill att någon ska förstå. Du vill att någon ska passa in i din form. Detta kommer aldrig ske. Du har varken mandat eller någon gudomlig makt att bestämma över andra människors liv. Du kan tycka, tänka och önska vad du vill, slå knut på dig själv. Det hjälper inte.
Jag önskar av hela mitt hjärta att jag sluppit bli sårad, övergiven och trampad på. Att personer i min omgivning inte har tog sig rätten att trampa över mina gränser. Ha synpunkter på hur jag ska leva mitt liv. Tro att de vet bättre än jag vad som är bäst för mig. Framför allt önskar jag att de kunde acceptera att jag är jag utan att trycka in mig i en form. Jag kan inte styra över vad andra väljer att se, höra eller gör med sina liv. Ändå är det mig de öser sin byk över. Det enda jag kan göra är att ställa mig utanför spektaklet. Välja att gå min egen väg trots att det blåser snålt kring öronen. Jag betalar ofta ett högt pris. Mitt sociala skyddsnät har super stora hål. Hellre är jag ensam och faller igenom då och då än offra min hälsa. Som ung lovade jag mig själv att aldrig ångra något jag gjort eller inte gjort. Det löftet håller jag stenhårt på. Därför väljer jag livet istället för att komma på att dagarna som passerade VAR mitt liv. Lever du ett liv som du vill leva? Vad behöver du mer eller mindre av för att kunna leva ditt drömliv?
Lämna ett svar