För ungefär ett år sedan kom jag tillbaka från en längre tids sjukskrivning. För att klara av att jobba behövdes det göras en anpassning. Efter många diskussioner med chefen kom vi fram till att jag skulle börja jobba med en av våra mest utmanande elever. Låter kanske konstigt men det är med dessa elever jag är som bäst. Ur elevens perspektiv var det bra eftersom jag hade ett arbetssätt som fungerar och det fanns redan en relation att bygga vidare på. Elevens grundproblematik är tvång, autism och intellektuell funktionsnedsättning.
Problematiken var stor. Tvångsritualerna styrde hela skoldagen och det var omöjligt att genomföra någon undervisning. För att minimera tvångshandlingarna lät jag hen göra dem ca tre gånger sedan sa jag tydligt och bestämt färdigt. Iblande behövde jag avbryta dem fysiskt genom att ställa mig ivägen eller lägga handen på eleven. Att inte få ”göra färdigt” skapade ibland konflikt eller det låste sig för eleven. När hen hamnade i den situationen gick jag över till ett peppande förhållningssätt, hejade på genom att säga att ”du klarar det”, kom igen, ”vi gör det tillsammans” och räkna ner från tio för att ”starta” igång processen. När det uppstod en konflikt ställde jag alltid vid dörren med larmtelefonen i handen och väntade ut situationen. Om eleven försökte agera ut larmade jag och vi bytte personal. Personal nr två kommer in och säger något oväntat. Detta gör ofta att eleven kommer av sig. Ibland fungerar inte denna varianten av distraktion. Då kan man jobba växelvis, den ena personalen jobbar med eleven, den andra avvaktar. Sedan byter man roller. Detta arbetssätt kräver att personalen känner varandra väl och har ett bra samarbete. I dessa situationer är det av största vikt att ha ett lågaffektivt bemötande samtidigt som man är tydlig med att det inte är ok att agera ut mot personalen.
Ett tydligt bildschema som var samma varje dag skapade struktur för eleven. Schemat hade en aktivitet på morgonen, en på förmiddagen och en på eftermiddagen (samma varje dag). Luften gav utrymme för återhämtning och förberedelse inför nästa aktivitet. Förflyttningarna var minimerade till att ta sig till och från skolskjutsen samt toalettbesök. All annat var stationerat till elevens rum. Oavsett vad som hände under dagen frångicka jag inte schemat. Detta arbetssätt skapar struktur, trygghet och ökar förståelsen för vad som ska hända och vad som förväntas av eleven. Allt började falla på plats lagom till sommarlovet. Alla rutiner och struktur försvann. Det blev reaktion som visade sig genom att hen agerade ut. Vi jobbade in en ny rutin och struktur för sommaren och allt började fungera relativt bra igen. Skolan började och det tog ett tag innan vi var tillbaka till gamla rutiner och struktur. Skillnaden detta läsåret var att nu kunde jag planera och genomföra en pedagogiska undervisning. Hen var trygg och mådde bra och jag började se frukten av vårt arbete. Tillsammans kunde vi genomföra aktiviteter utanför skolan och delta i större sammanhang. En annan del i att allt fungerade var att jag fick ha hand om planeringen kring schema och undervisning i samråd med läraren. För att det ska kunna att genomföra en undervisning behöver man vara flexibel i arbetssätt och val av uppgifter. Det kräver material i olika svårighetsgrader som används utifrån dagsform. De dagar som dagsformen är sämre behöver eleven få lättare arbetsuppgifter. Syftet med att anpassa uppgifternas svårighetsgrad är att få eleven att känna att hen lyckas. Det som är svårt för personalen är att anpassa rätt för uppgiften får inte vara för svår eller för lätt. Då tappar eleven intresset direkt och försvinner in i sin bubbla.
Det blev personal förändringar i klassen. Det gnälldes om att det var stressigt, tungt och orättvist att inte arbetet med eleverna var jämt fördelat. På någons initiativ skulle fördelningen ändras fördelningen och jag plockades mer eller mindre bort från eleven (jobbar nu en dag i veckan mot tre eller fyra). Sedan förändringen genomfördes är eleven väldigt kontaktsökande, vill inte släppa min hand och söker ständigt kontakt för trygghet och bekräftelse. Det lilla jag har fått jobba med hen denna vecka har jag märkt stor förändring. Hen går mer in i sin bubbla, har fått nya eller ökat på sina tvång och är mindre följsam. Jag märker det på så vis att jag måste markera betydligt kraftfullare för att än jag behövde förra veckan. Vid flera tillfällen har jag försökt slåss för elevens perspektiv men blivit överkörd av kollegor där personalperspektivet går först. Är rädd för att vårt arbete tillsammans kommer bli förstört. Denna förändring har inget elevperspektiv enligt mig.
Det dessa elever behöver är kontinuitet, struktur och rutin för det skapar en trygghet. I detta ingår även att ha minimalt mer personal omkring sig. Oavsett om personalen arbetar efter samma arbetsbeskrivning så finns det skillnader pga att vi är individer. Dessa skillnader måste eleven förhålla sig till. Beroende på relationen mellan elev och personal krävs det olika mängd energi för eleven att genomföra sin dag. Med personal som kan läsa av eleven och eleven vet vilka förväntningar personalen har ökar möjligheten att kunna fokusera på undervisningen.
Lämna ett svar