Ligger på sängen och sträcker ut. Det är sista kvällen. Tidigt imorgon åker vi hem till Sverige. Det har varit en händelserik vecka. Behöver sortera och låta allt landa innan jag kan skriva något om den. Inläggen under veckan skrev jag innan jag åkte. Jag bara älskar funktionen tidsinställd. Planen är att på lördagar ska jag ska reflektera över ett ämne som känns angeläget. Denna vecka blir temat anknytning i relationer.
Anknytning är våra psykologiska mönster som formar hur vi är mot andra och om vi litar på dem. Våra tidiga erfarenheter skapar vår inre mall. Våra anknytningsmönster är inte statiska (tur är väl det). Med självreflektion och ett förändringsarbete med våra mönster bygger vi en tryggare och hälsosammare relation till oss själva. Mitt bagage har skapat ett anknytningsmönster som är en blandning av otryggt – ambivalent och otryggt – undvikande. Jag är både rädd att bli övergiven och undviker att bli beroende av någon annan.
Genom åren har jag och jobbar fortfarande hårt med rädslan av att bli övergiven. Den känslan har sitt ursprung från när jag var tre år. En mörk kväll stod jag ensam i vardagsrumsfönstret och såg pappa åka iväg. Givetvis fanns mamma någonstans i huset, men min känsla var att jag blev lämmad ensam. Förutom det har jag genom livet blivit lämnad kvar utan förklaring, vilket förstärkt min känsla. Nog om det. Jag ville bara visa att händelser i vår barndom påverkar oss i vuxenlivet.
Trots att jag normalt sätt inte knyter an har jag nu gjort det. Tidigare har jag berättat om en elev som jag arbetat med. Läs gärna Framgångar och Utmaningar i elevstöd. Denna elev har fått en särskild plats i mitt hjärta. Jag vet att det inte är optimalt att bli privat. Nu har jag gjort det. Får sätta det under ”ingen regel utan undantag”. När jag berättade för vårdnadshavarna att jag skulle sluta blev den spontana reaktionen ett förtvivlat nej. Det värmde gott att få uppskattning för det arbete jag och eleven gjort tillsammans. Under arbetet har eleven och jag fått en relation utöver det vanliga. Eleven vet när jag menar allvar och jag vet när jag ska puscha eller backa. Att min sista dag skulle kännas tuff hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat drömma om. Jag har jobbat med människor i över 30 år. Det har inte funnits någon innan som jag minns med en enorm värme. När jag stängde dörren för sista gången var ögonen fyllda med tårar. Inte för att lämna arbetplatsen och kollegor. Utan för att lämna eleven.
Lämna ett svar