I fredags gjorde jag min sista dag på skolan. Känns konstigt att lämna efter åtta år. Samtidigt känner jag att det är hög tid att gå vidare till något nytt. Planen är att ta ett långt sommarlov. Att ägna mig åt alla de där sakerna som jag önskat jag har haft energi till. Mitt ”nya” liv börjar med en veckas arbete som ledsagare på Mallorca. Jag får se hur det blir med inlägg under veckan.
Avtackning
Det är inte utan att jag är lite förvirrad. I över två år har jag känt mig som något som katten har släpat in. Någon som det är tillåter att trampa på, någon man kan gå bakom ryggen, någon man kan snacka skit om. När det blev känt att jag sagt upp mig blev det en vändning. Känns som om de saknar kossan innan båset är tomt. Varför? Jo, de senaste veckorna har jag fått jobba som jag vill. I måndags blev jag avtackad med tal och presenter. Jag fick beröm för mitt agerande när en kollega behövde åka in akut till sjukhuset. Samtidigt har jag inte blivit erbjuden ett avslutningssamtal som jag vet att mina f.d. kollegor har blivit erbjudna. Snacka om att ge dubbla signaler. Hur förhåller jag mig? Jag väljer att inte ta någon större notis om deras agerande. Kunde de inte ta tillvara på min kompetens innan jag sa upp mig kan de gott mista den. Ska vara ärlig jag vrider och vänder på deras beteende för att försöka förstå hur människan fungerar. Men ur ett perspektiv där mänskliga beteenden intresserar mig.
Mallorca
Långt innan jag valde att säga upp mig blev jag erbjuden att följa med till Mallorca. Jag åker med ett företag som anordnar resor för personer med lättare fysiska och psykiska funktionsnedsättningar. Vi kommee vara 14 st resenärer på fyra ledsagare. Ett gäng flyger från Arlanda och ett gäng från Landvetter. Nu blir det ingen semester men det ska bli skönt att komma ifrån allt som varit. På något sätt ta ett avstamp till något nytt. Om det inte blir några inlägg under resan kommer jag berätta om den när jag kommer hem.
Avslut
Att lämna jobbet är även ett avslut på nästan 30 år i en stad som till stora delar har bjudit på negativa upplever. Jag träffade barnens pappa i slutet av 1990-talet. Vårt förhållande varade i nästan 20 år. Ungefär 14 av de 20 åren var helt ok. Sedan började allt sakta och säkert spåra ur. De sista åren innehöll missbruk, lögner, hot, våld och kränknigar. Jag hade fullt upp med att överleva, skapa trygghet åt barnen (i den mån det går. Lyckades bra men det är en annan historia) och undvika att sjunka allt för djupt ner i depressionen eller ätas upp av ångesten. Jag är den sista att klippa banden. Ska bli skönt att få vara mig själv utan att omgivningen har mer vetskap om mitt förflutna än jag valt att berätta eller en massa fördomar, synpunkter och åsikter.
Lämna ett svar