Det är måndagsmorgon. Sitter i köket och tittar ut över en tom lekplats. Marken är så mättad på vatten att vi har fått gratis sjöutsikt med badande fåglar. Boken som jag tänkt läsa ligger orörd bredvid kaffekoppen. Tankarna seglar omkring som moln på himlen. Tänk att jag vågade. Området är nytt, staden är ny och jag har kastat mig ut på okänd mark. Har alltid blivit jämförd med en maskros. Oavsett vad som händer lyckas jag trycka näsan över marknivå och överleva. Ännu en gång börjar jag se ljuset i tunneln. En tanke fladdrar förbi. Bara det inte är tåget jag möter i tunneln.
Oavsett om det är tåget eller inte finns det något nytt som väntar på mig. Ett nytt liv där ingen kan min historia, där stämplar och ”tycka-synd-om” syndrom inte finns. En möjlighet att få vara mig själv. Skapa en 2.0 variant av mig. Visst finns det mycket gammalt att ta hand om. Nej det kommer inte bli en dans på rosor, möjligtvis på törne. Nu kan jag få slicka mina sår, vårda dem ömt och se till att de kan läka. Ärren kommer bär jag med mig och de kommer klia då och då. Ändå är det de som format mig till den jag är, det är ur dem jag kommer finna ny kraft, nya upplevelser och nya tankemönster.
Har inte släppt taget helt, utan arbetar kvar på orten. Jag är kvar för att jag är på väg tillbaka efter en längre tids sjukskrivning. Nytt jobb och nya sociala sammanhang skulle kosta för mycket i dagsläget. Samtidigt har äntligen arbetsgivaren kommit till insikt och använder min kompetens på rätt sätt. En elev har stora sociala problem men det börjar så smått visa resultat. Resan fram är fortfarande lång och jag tänker inte svika det förtroende och trygghet jag har skapat.
Innan jag släpper tankebanorna klappar jag mig själv på axeln för att jag vågade anmäla arbetsgivaren för kränkande särbehandling. Jag vågade säga ifrån. Jag vågade säga upp lägenheten och fixa en ny i en annan stad. Jag vågade stå upp för mig själv. Våga kliv utanför min comfortzon. Jag vågade lämna gammalt för nytt.
Merikas texter 