En av punkterna i Orsamammans månadsutmaning är samtal. Detta inlägg är en annorlunda vinkling på ett samtal eller det är mer kommunikation än ett samtal. Jag jobbar som Socialpedagog på en Anpassad grundskola. Min uppgift är att få elever med ett utåtagerande och andra problemskapande beteende att fungera socialt.
Psykisk ohälsa
För ca 4 år sedan kom det en elev till oss som hade stora svårigheter att anpassa sig. Eleven försvann in i sig själv, grät hysteriskt, spottade och slog på allt och alla omkring sig. För att skydda övriga elever fick hen ett eget rum med två stolar och ett bord. Vid ett tillfälle när jag gick förbi elevens klassrum hörde jag att det var tumult. Knackade på och gick in. Hen satt på golvet och grät hysteriskt och slog mot den personal som fanns i rummet. Jag satte mig på golvet en bit ifrån och började prata lugn ton. ”Hej, jag heter Merika. Jag ser att du är ledsen. Vill du hålla mig i handen?” Jag fortsatte att prata utan att förvänta mig något svar. När jag började se att eleven verkligen hörde mig började jag knacka i golvet och säga ”gör så”. Detta kallas imitativ respons. Eleven reagerade och tittade nyfiket på mig. Poängen med denna metod är att det händer något oväntat vilket gör att fokus ändras.
Relation
Genom åren har vi haft våra konfrontationer. De flesta gånger har sammandrabbningarna berott på att jag inte varit tillräckligt tydlig. När det inte finns ett språk och en begränsad förmåga att förstå vad som förväntas blir de flesta eleverna utåtagerande. En annan sak som ofta skapar problemskapande beteende är att vi som personal inte har tålamodet att vänta in våra elever. De behöver oftast lång tid att genomföra en uppgift. Med andra ord. Varje gång jag hamnar i en situation som jag märker kan eskalera tar jag ett steg bakåt och funderar över vad har jag missat. Vi har byggt upp en trygg relation där vi kan varandras gränser och eleven vet att jag är konsekvent i mitt agerande och beteenden. Detta gör att hen vågar utmana sig själv och klättra över sina mentala hinder.
Kommunikation
Ett sådant tillfälle var under en lektion med övriga elever i klassen. Det tog över ett år innan eleven klarade av att delta i klassens aktiviteter. Eleven studerade sina klasskompisar, sökte efter min blick och pekade på uppgiften. Jag visade tummen upp och nickade. Eleven samlade mod. Började springa men vände tillbaka. Tittade på mig igen. Jag nickar, gör tummen upp och visar med kroppen att hen ska springa. Ytterligare ett försök. Denna gången kom eleven lite närmare målet, men vände tillbaka. Proceduren upprepades många gånger tills eleven nådde målet. Som var att hämta ett band från en rockring. Nästa steg var att springa tillbaka och lägga det på mattan. Vi gick igenom samma procedur ännu en gång. Jag motiverade med tummen upp och nickar, bekräftade med high five i luften. Elev tog sig fram till mattan men ville inte släppa bandet. Jag jublade och klappade händerna och när eleven insåg att hen lyckats genomföra uppgiften hoppade hen upp och ner, strålade som en sol när hen sprang till mig och hängde bandet runt min hals.
Under själva processen var jag fokuserad på eleven. Var fast besluten att vi tillsammans skulle lösa uppgiften. Flera timmar senare sjönk det sakta in vad som hänt. Eleven hade kommunicerat med mig. Efter den gången började eleven att kommunicera med tecken som stöd, pekar, gestulerar och det börjar även komma enstaka ord. Att få vara med om dessa magiska ögonblick är belöningen i mitt arbete, det är de som gör att jag orkar, att jag kämpar vidare för elevernas skull.
Merikas texter 
Lämna en kommentar