Månadsutmaning – januari 2026 – en promenad

Deadline

Orsamammans månadsutmaning hoppas jag blir en kickstarter för mitt skrivår. Det kommer bli inspirerande och klurigt att skriva utifrån tio bestämda punkter. Drygt en vecka kvar att skriva något om alla tio punkter. Det ger mig känslan av att skriva mot deadline, vilket faktiskt ger mig en spark i baken och verkligen komma igång. I januari bjuder jag på några enstaka inlägg från mig och kanske en summering av de punkter som blir kvar.

Smärta

Det kanske inte faller under benämningen promenad, men med en skadad rygg är ca 4800 steg en bedrift. Varje steg är som att sätta ett gäng knivar i ländryggen på mig. Jag tar mig framåt i en hastighet som får en snigel att bli racerförare. Orsaken till min smärta i ryggen är att jag halkade för ett tag sedan. Jag lyckades rädda mig ifrån att ramla men det knäppte till i ryggen. Precis när den värsta smärtan lagt sig vred jag till ryggen på jobbet när jag skulle svänga en tung rullstol. Sedan dess har jag tagit mig fram som en 100 åring. Stapplande med en hand liggandes på ryggen.

Livsöden

Men det är promenaden som ska vara i fokus. Som ni säkert förstår har jag hållit mig inom bostadsområdet. Tar mig framåt en liten bit. Stannar och tittar upp mot husfasaden. Det lyser i några av fönstren och jag blir nyfiken på vilka livsöden som finns där bakom. Vissa är säkert mer traumatiska än andra. I vissa hem står julgranen kvar och lyser, i andra fönster hänger julbelysning kvar, några nöjer sig med en taklampa. De flesta fönster har någon form av insynskydd . Fantasin på lösningar är varierande. Det finns allt från tunga gardiner som knappt ger skuggor av de livsöden som finns bakom. I andra fönster sitter ett tunt insynskydd som skapar konturer av livet. Det får mig att tänka på ett dockskåp med olika liv i varje rum.

Äntligen framme

Sätter mig på bänken för att vila några minuter. Vet inte vad som gör mest ont, att ta mig sakta framåt eller sätta mig ner. Denna årstiden är det inte mycket att njuta av där jag sitter. På sommaren växer det smultron i landen runt bänken. Gårdens ungar leker och mitt i leken stannar de upp och äter smultron. Nu när det var snö tumlade de runt i snön, gjorde snöänglar och kastade snöbollar på varandra. Jag reser mig mödosamt upp efter några minuter. Gruset knastrar under skorna när jag fortsätter framåt på ostadiga ben. Vinglar till och kvinnan jag möter tittar misstänksamt på mig. Jag ler mot henne, men det får motsatt effekt. Hon skyndar på sina steg, tar ett hårdare tag om handväskan och försvinner bortåt. Blir full i skratt och får lust att skrika: jag har ont i ryggen. Istället tar jag ett stadigt tag i räcket bredvid mig. Tar mig försiktigt ner för backen till tvättstugan. Lägger taggen mot portlåset och öppnar dörren. Kliver in. Pust äntligen framme.