Den 17 november 1995 drog jag upp rullgardinen, konstaterade att bilen inte syntes under snön och att grannarna kört fast med sina bilar. Drog ner rullgardinen och kröp tillbaka ner i sängen. Samma sak var det igår. Jag tittade ut genom fönstret. Bilarna syntes knappt på parkeringen, folk hade kört fast och vägen var inte plogad. Det var absolut inte svårt att bestämma mig för att stanna hemma. Det hade varit dumdristigt att ge sig ut på vägarna 16 mil t.o.r. Satte på radion och konstaterade snabbt att jag hade knappt kommit några km innan jag hade fastnat. Bryggde mig en mugg kaffe, gjorde en smörgås och kröp under täcket med en god bok. Framåt lunch hade iallafall vägen utanför blivit plogad åt ett håll. Gångbanorna på gården var framkomliga. Drog på mig passande vinterkläder och gick ut och skottade fram bilen. Eller skotta är att ta i. Jag sparkade bort snön runt bilen, trampade upp en stig och puttade av snön. 45 minuter senare var bilen framme och jag fullkomligt slut. (konditionen är inte den bästa p.g.a. ett hjärtfel).
Redan igår eftermiddag insåg jag att det skulle vara galenskap att ta mig till jobbet. Ringde arbetsgivaren och kom överens om att jag stannar hemma en dag till. När min sambo gick upp strax efter fem fick jag en ingivelse. Han ska inte ge sig ut, vilket jag sa rill honom. När han såg en oplogad parkeringen med översnöade bilar och bilar som satt fast kröp han ner i sängen igen. Han hade en förhoppningen komma iväg senare. När vi vaknade några timmar senare var situationen den samma. Det var lika bra att inse att det fanns inget annat alternativ än at vara hemma. Eftersom vi fått en extra dag tillsammans passade vi på att lyxa till det med en långfrukost på sängen. Det kändes extra lyxigt för att det var en torsdag och vi skulle ha jobbat.
Merikas texter 
Lämna en kommentar