En armé myror ockuperar kroppen. De kryper okontrollerat omkring. Att sitta stilla är omöjligt. Lungorna vägrar att släppa ifrån sig luft eller ta in ny. Andetagen låter som en gammal trasig säckpipa. Världen är suddig. Tankar virvlar runt i skallen som en tornado. Det ständigt återkommande illamåendet sköljer över mig som havet en het sommardag. Jag försöker få bort stenen i skon men den håller sig envist kvar. Och skaver något fruktansvärt. Jag stapplar mig framåt i en takt som gör sniglar till raceförare. Behöver ha en vän att hålla i handen.
Inte vilken vän som helst utan du som var min vän i tre år. Du som stått vid min sida i vått och torrt. Du som sa att du aldrig skulle svika. Du sa att det altid var du och jag. När du hittade kärleken började anklagelserna. Jag skulle ha sagt och gjort saker . Jag visste minsann vad jag gjort, problemet är att jag fortfarande inte vet vad det handlar om. Det jag vet är att du har blivit matad med lögner som du tror blint på. Lögner som du gjort till dina sanningar. Jag har önskat att vi ska träffas och prata igenom vad som hänt, men du vill inte. Din övertygelse är så stark att jag inte får en chans att ge min version. En version som jag inte vet vilken den är. Det finns inget mer jag kan göra. Du är förlorad. Vår vänskap skjuten i sank.
Smärtan i mitt hjärta är stor. Sorgen över att tre års vänskap slutar på detta sätt är ännu större. Min nakna ensamhet ekar i tomrummet som är kvar. Ett tomrum som aldrig kommer kunnas fyllas. Ett hål som jag måste lära mig att leva med. Det kommer ta tid att landa i acceptans över ditt val. Det kommer ta tid att orka söka nya vänner. Tar ensamheten i handen och haltar trevande framåt. En stark önskning inför 2026 är att återfå vår vänskap eller hitta någon som kan fylla tomrummet efter dig.
Merikas texter 
Lämna en kommentar